Vår beredskap är god?

Sverige har en lång och stolt tradition av att bevara sitt kulturarv, från vikingagravar och medeltida kyrkor till omfattande samlingar av dokument och konstföremål. Den svenska modellen för kulturarvsbevarande bygger på ett starkt samarbete mellan statliga institutioner, lokala myndigheter och ideella organisationer. Dessutom finns en robust lagstiftning på plats, inklusive kulturmiljölagen och Sveriges anslutning till Haagkonventionen, som ger ett starkt formellt skydd för kulturarvet.

Men trots dessa starka strukturer står Sveriges kulturarv inför nya och komplexa utmaningar. Den digitala tidsåldern har medfört att en stor del av våra kulturarvssamlingar nu finns lagrade digitalt. Detta innebär att de inte bara är sårbara för fysiska hot som brand och översvämning, utan också för cyberattacker. Sveriges unika förutsättningar, inklusive en hög grad av digitalisering och ett öppet samhälle, skapar både möjligheter och risker. Enligt rapporter från FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut) har Sverige en god grundberedskap, men det finns behov av förbättringar, särskilt när det gäller skyddet av digitala samlingar.

Den svenska modellen för totalförsvar, som inkluderar både militärt och civilt försvar, ger en bred plattform för att integrera kulturarvsbevarande i nationella säkerhetsstrategier. Kulturarvsinstitutioner arbetar nu mer aktivt med att integrera säkerhetsåtgärder i sina digitaliseringsprojekt, och det finns en ökande medvetenhet om behovet av att skydda både fysiska och digitala tillgångar. Trots dessa framsteg finns det fortfarande mycket att göra för att säkerställa att vårt kulturarv är fullt skyddat mot de hot som en modern och komplex värld innebär.

När verkligheten tränger sig på

Medan Sverige har lyckats skapa en stark grundberedskap för att skydda sitt kulturarv, har den globala hotmiljön förändrats drastiskt de senaste åren. Rysslands anfallskrig mot Ukraina har tjänat som en kraftfull påminnelse om hur snabbt och brutalt situationen kan förändras. Det är inte bara de direkta fysiska hoten mot byggnader och monument som har ökat; även digitala kulturarvssamlingar har blivit måltavlor i moderna konflikter.

Rapporten från FOI belyser hur konfliktzoner som Ukraina har drabbats hårt, med målmedveten förstörelse av kulturella egendomar som en del av en bredare strategi för att underminera nationell identitet och moral. Digitala kulturarv är särskilt sårbara i detta avseende. Som påpekats i artikeln ”Digital Cultural Heritage, Cybersecurity, and the Human Factor” av Marin Vuković och Tamara Štefanac, har pandemin accelererat digitaliseringen av kulturarvssamlingar, vilket gör dem tillgängliga men också utsatta för cyberattacker.

I en alltmer digitaliserad värld är hoten mot vårt kulturarv mångfasetterade. Hackare kan använda sig av metoder som spear-phishing och zero-day-attacker för att infiltrera system och orsaka omfattande skador. Detta är inte längre bara hypotetiska scenarier; det är en verklighet som vi måste förbereda oss för. Den ökande användningen av cyberattacker som en del av asymmetrisk krigföring innebär att vi måste tänka om hur vi skyddar vårt kulturarv.

För att möta dessa utmaningar krävs en kombination av traditionella säkerhetsåtgärder och modern teknik. Skyddet av digitala samlingar måste inkludera robusta cybersäkerhetsåtgärder, som multi-faktorautentisering (MFA), regelbunden övervakning och uppdateringar av säkerhetssystem. Samtidigt måste vi fortsätta att skydda de fysiska kulturarven genom strukturella förstärkningar och säkra lagringsutrymmen. Denna helhetssyn är avgörande för att säkerställa att vårt kulturarv bevaras för framtida generationer, oavsett de hot som kan uppstå.

Ett hemvärn för vikingagravarna

För att öka beredskapen och skyddet av vårt kulturarv måste vi mobilisera inte bara tekniska lösningar utan även mänskliga resurser. En av de mest effektiva strategierna för att skydda kulturarv under kris och konflikt är att engagera och utbilda lokalsamhällen. Genom att skapa ett nätverk av medvetna och engagerade medborgare kan vi bygga ett slags ”hemvärn” för våra kulturarv.

Rapporten ”Disaster Risk Management through Community Engagement” av Rohit Jigyasu belyser hur lokala samhällen kan spela en nyckelroll i att skydda kulturella tillgångar. Genom att utbilda och involvera lokalbefolkningen i bevarandearbetet skapar vi inte bara ett skyddsnät för våra kulturarv utan också en djupare känsla av ägarskap och ansvar bland medborgarna. Detta kan innefatta allt från att identifiera och rapportera hot, till att delta i räddnings- och återuppbyggnadsinsatser vid behov.

I Sverige kan vi dra nytta av vår starka tradition av föreningsliv och lokalt engagemang för att bygga upp detta skyddsnät. Genom att samarbeta med skolor, föreningar och lokala myndigheter kan vi sprida kunskap om vikten av att bevara kulturarv och hur man kan skydda det. Workshops, utbildningsprogram och simuleringar av krissituationer kan hjälpa till att förbereda samhället för att agera snabbt och effektivt vid en kris.

Ett konkret förslag är att skapa lokala kulturarvsgrupper som fungerar som första försvarslinjen vid hot. Dessa grupper kan utbildas i grundläggande kulturarvsskydd, beredskap och första hjälpen, samt hur man bäst skyddar fysiska och immateriellt kulturarv från skador. Genom att kombinera modern teknologi med traditionella bevarandemetoder kan vi säkerställa att vårt kulturarv förblir skyddat, oavsett vilka hot som kan uppstå.

Sammanfattningsvis är det tydligt att skyddet av vårt kulturarv kräver en helhetssyn som inkluderar både avancerad teknologi och mänskligt engagemang. Genom att mobilisera lokalsamhället och bygga upp en robust beredskap kan vi skapa ett effektivt skydd för våra ovärderliga kulturella tillgångar, både i fredstid och under kris och konflikt.